Azerbajdzjan – eldarnas land

Azerbajdzjan är ett litet land, okänt för de flesta svenskar, en bananrepublik långt långt borta, som de flesta inte har någon som helst uppfattning om. Men historien har fört svenskar och azerbajdzjanier samman mer än en gång. Kanske några svenskar visste att det var här, i staden Bakus oljeinmutningar som bröderna Nobel gjorde sig en förmögenhet som de senare kunde leva gott på, göra revolutionerande uppfinningar och lämna efter sig en fond som genererar det mest prestigefyllda pris en vetenskapsman kan få. Och Azerbajdzjan är idag känt för just sina oljetillgångar och sin lärdom. Här kan ungdomar från hela Kaukasus, Iran och andra närliggande områden få en gedigen utbildning. Och här ger marken och oljekällorna i Kaspiska havet fortfarande ifrån sig det svarta guldet. Azerbazdjan, eldarnas land, ”odlar yurdusu”, en plats där turkiskt, persiskt och ryskt möts och blandas och smälter samman i hettan från solen och de självtända eldarnas flammor. Azerbajdzjan blev självständigt 1991 efter Sovjetunionens upplösning och började genast att tala om sin identitet. Landet prövades av ett krig med Armenien där man förlorade en femtedel av sitt territorium och tvingades ta hand om en miljon flyktingar. Vilka är vi egentligen? Varifrån kommer vi? Athurapatekan – en provins i det gamla persien, känt för sina många eldstempel, där man vördade elden som en manifestation av Ormuzd, den gode guden, som tillbads av Zoroastrierna. Eller var det kanske de många brinnande oljekällorna som gav landet dess namn ”eldarnas land”? Meningarna går isär, både om detta och om var Azerbajdzjans hjärtland är beläget. Azerbajdzjanerna är idag ett turkisktalande folk. Så har det varit i 1000 år säger perserna. En del azerer håller med, andra blir aldeles ursinniga och häpnar över persernas fräckhet. ”Vi har alltid varit turkar”. Som om inte detta vore nog är Azerbjdzjan ett delat land, och större delen av dess befolkning och dess yta hör till Iran. Iran är ett land som är djupt förenat med Azerbajdzjan. Med en befolkning på upp till 30% azerispråkiga, och för ett par generationer sedan ännu mer. Med månghundraåriga azeriturkiska dynastier på härskartronen, och med en nuvarande högste ledare Ayatollah Khamenei som är etnisk azerbajdzjanier, kan Iran inte bortse från det faktum att man har en delvis azerbajdzjansk identitet. Det var under början av 1800-talet som Ryssland lade beslag på den norra delen av de turkiskspråkiga västliga delarna av Persien. Gränsen kom att utgöras av Arazfloden.

Banden med Iran kom dock att fortsätta att vara starka, och åtminstone till 1930-talet var kontakterna livliga, och det var mycket vanligt att man gifte sig över gränsen. Under andra världskriget ockuperade Sovjetunionen även de delar av Azerbajdzjan som ligger söder om Arazfloden, och en sovjetstödd republik utropades även på den iranska sidan. Sovjet drog dock tillbaka sitt stöd när kriget var slut och republiken krossades av Shahens trupper. Efter det att Sovjetunionen upplösts förklarade Sovjetrepubliken Azerbajdzjan sig självständig, men krig utbröt med Armenien angående provinsen Qarabağ (Ngorno på Armeniska). Armenien vann kriget, stött av Ryssland, och en miljon azerer tvingades på flykt. Azerbajdzjan har dock hopp om en ljus framtid. De rikliga oljetillgångarna lockar till sig många investerare från väst och en lång olje- och gaspipeline har nyligen invigts för transporter från Baku via Tblisi i Georgien till hamnstaden Ceyan i Turkiet. På så vis når olja från Kaukasus och Centralasien Europa bakvägen, utom räckhåll för Ryssland. Azerbajdzjan upplever just nu något av en ekonomisk boom.

Analys av situationen i Azerbajdzjan inför valet

The translator does not necessarily share the views presented in this article.
Tərcüməçi və sayt adminləri aşağıdakı məqaləyə görə heç bir məsuliyyət daşımır.

Torsdag, 10:e april 2008

Oppositionen klandrar folket och folket oppositionen

Hüseynbala Salimov, oberoende analytiker

Att göra en prognos över folkets aktivitet i samhälle och politik, och över dess deltagande i sociopolitiska processer är ingen lätt sak. Ibland visar sig aktivismen inte på det sätt man kunde förvänta sig, och ibland är det tvärtom- och så sätter en vanlig händelse folket i rörelse, och ökar dess engagemang. Ur detta perspektiv är den azerbajdzjanska befolkningens belägenhet inför valet en svårbegriplig situation. Det förefaller som om människor har glömt att man genom valet kan ändra styre. Den sociala dynamiken vittnar om en kaotisk rörelse. Det går inte att förutsäga hur befolkningen tänker eller hur den kommer att agera.

Det är inte bara banden mellan de olika sociala och politiska institutionerna som försvagats, gemenskapen mellan människorna själva har blivit svagare. Numera är den genomsnittlige medborgaren i statistiken oftare en arbetare eller en konsument. Väljarens psykologi märks inte. Diverse antaganden om orsakerna till detta förs på tal. De betraktare som står regeringen nära knyter detta till strömmen av oljedollar. De senaste sociala problemen har om än bara delvis minskat och det förefaller som om minskningen av problemen försvagar folks intresse för politik. Det är naturligt att de regeringen närstående betraktarna är nöjda med detta. Och sanningen är den att oljedollarna har förbättrat ett litet skikts sociala situation medan situationen för den stora majoriteten fortsätter att vara svår.

Så varför visar då inte människor intresse för politik? Varför visar de inte någon politisk aktivitet nu inför det stundande valet? Det fanns tider då tusentals medborgare samlades till politiska möten. Nu samlas i bästa fall några hundratals personer till politiska aktioner. Dessutom var den senaste gången det inträffade i början på förra året, vid tiden för prisökningarna. Det går att föra fram många versioner om orsaken. Enligt de experters åsikt som står oppositionen nära tror folk att varken situationen eller regeringen kan förändras på demokratisk väg, och just därför visar de inget intresse för demokratiska processer och procedurer.

Partiet ”Ett Nytt Azerbajdzjan”, vilket kom till makten 1993 har en repressiv karaktär – först försvagade man den politiska oppositionen, och den blev nästan helt utmanövrerad. Nu är det pressens tur.

 Och i valen år 2000, 2003 och 2005 visade folket verkligen stort engagemang. Men av detta blev det inget resultat. Folk som letts bakom ljuset av både regeringen och oppositionen greps av en social misströstan. Dock bör det också sägas att den plattform som krävs för att visa politiskt engagemang inte ges människor. Därför går det heller inte att fastslå vad eller vem folk mest har tappat tron på. Är det själva demokratin eller oppositionens ledare som tappat i förtroende? Tyvärr går det inte att ge något entydigt svar på den frågan. Oppositionen klagar på samhället, och samhället förebrår oppositionen.

Det måste finnas en väl fungerande ömsesidig relation mellan befolkningen och oppositionen.Men nu säger oppositionen att om folket inte kommer i rörelse kommer vi inte att uppnå någon som helst förändring. Folket å sin sida ser på oppositionen som ett ”verket för klagomål på samhälle och politik” och tror att man kan man kan formulera protester t o m mot det faktum att oppositionen inte har folkets stöd. I slutändan är båda parter förlorare, och regeringen, vilken besitter de starka organisatoriska resurserna, kan som alltid bevara sina positioner.Om denna misströstan bara berodde på oppositionen, kunde detta i ett demokratiskt samhälle snart få sin lösning, och en ny opposition kunde bildas. Men problemet är att Azerbajdzjan inte är något demokratiskt samhälle.

Att de politiska partier som formats i början stannar kvar och att de nya försvinner från scenen är ett faktum som inte går att förneka. Partiet ”Ett Nytt Azerbajdzjan”, vilket kom till makten 1993 har en repressiv karaktär – först försvagade man den politiska oppositionen, och den blev nästan helt utmanövrerad. Nu är det pressens tur. Trots att valkampanjernas period ännu inte börjat är de regeringen närstående TV-kanalerna redan igång med sin svartmålningskampanj mot oppositionen och den oberoende pressen. Med sådana förutsättningar kan man säga att det är en svår sak för en ny politisk kraft att komma fram. Och tyvärr är folkets inblandning i dessa processer helt obefintlig. Den genomsnittlige medborgaren är blott en åhörare och åskådare, det enda han kan ägna sig åt är att bevittna processerna.”Ta er an politiken, annars kommer politiken att ta sig an er” hör och läser man demokratins teoretiker säga. De som nu inte engagerar sig i politiken tror felaktigt att de inte påverkas av politiken. Är det så? Naturligtvis inte. Politiken letar sig in i varje situation i människors liv, och om den inte används kommer den frihet som inte bevaras att gradvis gå förlorad. Då kan man vara beklaga sig när man påminns om med vilken möda dessa friheter vanns.

Siyasət – Kontekst – Panorama – Seçki 2008

Cümə axşamı, 10 aprel 2008

Müxalifət cəmiyyəti, cəmiyyət isə müxalifəti qınayır

Hüseynbala Səlimov, müstəqil şərhçi

Cəmiyyətin ictimai-siyasi fəallığını, sosial-siyasi proseslərdə iştirakını proqnozlaşdırmaq o qədər də asan məsələ deyil. Bəzən fəallıq güman edilən hallarda bu, təzahür etdirilmir, bəzən də əksinə olur – bir də görürsən ki, adi bir hadisə cəmiyyəti hərəkətə gətirir, onun fəallığını artırır. Bu baxımdan seçki ərəfəsində Azərbaycan cəmiyyətinin durumu çətin anlaşılan vəziyyətdədir. İnsanlar sanki seçkini, hakimiyyətin seçki ilə dəyişə bilməsini unudublar. Sosial dinamika xaotik hərəkəti andırır. Cəmiyyətin nə düşündüyünü, necə hərəkət edəcəyini müəyyənləşdirmək olmur. Təkcə ayrı-ayrı sosial-siyasi institutlar arasında rabitə zəifləməyib, insanların özləri arasındakı ünsiyyət də azalıb.

İndi orta statistik vətəndaş daha çox işçi və istehlakçıdır. Seçici psixologiyası duyulmur. Bunun səbəbləri ilə bağlı müxtəlif ehtimallar söylənir. Hakimiyyətə yaxın müşahidəçilər bunu neft dollarlarının axını ilə bağlayırlar. Sonuncu sosial problemləri qismən də olsa azaldıb və belə güman edilir ki, problemlərin azalması insanların siyasətə marağını zəiflədir. Təbii ki, bu, hakimiyyətə yaxın müşahidəçilərin qənaətidir. Həqiqət isə budur ki, neft dollarları ancaq kiçik bir təbəqənin sosial vəziyyətini yaxşılaşdırıb. Böyük əksəriyyətin vəziyyəti isə ağır olaraq qalır. Bəs onda insanlar niyə görə siyasətə maraq göstərmir, seçki ərəfəsində siyasi fəallıq nümayiş etdirmirlər?

Minlərlə vətəndaşın mitinqlərə toplaşdığı vaxtlar da olurdu. İndi ən yaxşı halda siyasi aksiyalara yüzlərlə adam toplaşır. Üstəlik bu da sonuncu dəfə ötən ilin əvvəlində, qiymət artımı vaxtı olmuşdu. Səbəb kimi çox versiyalar irəli sürmək olar. Müxalifətə yaxın ekspertlərin fikrincə insanlar vəziyyətin, eləcə də hakimiyyətin demokratik yolla dəyişə bilməsinə inanmırlar, elə bu səbəbdən də demokratik proseslərə və prosedurlara maraq göstərmirlər.

1993-cü ildə hakimiyyətə gələn Yeni Azərbaycan Partiyasının təzyiqi sistemli xarakter daşıyır-əvvəlcə siyasi müxalifət zəiflədildi və demək olar ki, sıradan çıxarıldı. İndi növbə mətbuatındır.

 Həqiqətən də 2000-ci, 2003-cü və 2005-ci illərdə insanlar seçkilərdə çox fəallıq göstərdilər. Amma bunun nəticəsi olmadı. Həm hakimiyyət, həm də müxalifət tərəfindən aldadılan insanları sosial məyusluq bürüdü. Amma onu da qeyd etmək lazımdır ki, siyasi fəallıq göstərmək üçün insanlara zəruri səhnə də verilmir. Ona görə də müəyyən etmək olmur ki, insanlar daha çox nəyə və kimə inamlarını itiriblər. Gözdən düşən demokratiyanın özüdür, yoxsa müxalifət liderləri? Təəssüf ki, bu suala birmənalı cavab vermək olmur. Müxalifət cəmiyyətdən gileylənir, cəmiyyət isə müxalifəti qınayır.

Yaxşı halda cəmiyyətlə müxalifət arasında əlaqə və əks əlaqə olmalıdır.

İndi isə müxalifət deyir ki, cəmiyyət hərəkətə gəlməsə hər hansı dəyişikliyə nail olmaq mümkün deyil. Cəmiyyət də öz növbəsində müxalifətə sosial-siyasi etirazlar idarəsi kimi baxır və belə güman edir ki, müxalifət hətta cəmiyyətin dəstəyi olmadan da etirazlar təşkil etməlidir. Son nəticədə hər iki tərəf uduzur və həmişə olduğu kimi güclü inzibati resurslara malik olan hakimiyyət öz mövqelərini saxlaya bilir. Əgər məyusluq təkcə müxalifətlə bağlı olsaydı, demokratik cəmiyyətdə bu, tez bir zamanda öz həllini tapar və yeni müxalifət formalaşardı. Problem ondadır k, Azərbaycanda demokratik cəmiyyət yoxdur.

Ölkədə faktiki olaraq əvvəllər formalaşan və yaranan siyasi partiyalar qalıb və yenilərinin meydana çıxmasından heç danışmaq olmur. 1993-cü ildə hakimiyyətə gələn Yeni Azərbaycan Partiyasının təzyiqi sistemli xarakter daşıyır-əvvəlcə siyasi müxalifət zəiflədildi və demək olar ki, sıradan çıxarıldı. İndi növbə mətbuatındır. Hələ seçkinin təbliğat mərhələsinin başlanmamasına baxmayaraq artıq hakimiyyətə yaxın telekanallar müxalifətə və müstəqil mətbuata qarşı qara təbliğat kampaniyası aparır. Belə fonda yeni siyasi qüvvənin səhnəyə çıxması demək olar ki, müşkül məsələdir. Təəssüf ki, cəmiyyətin də bu proseslərə müdaxiləsi yox dərəcəsindədir. Orta statistik vətəndaş sadəcə dinləyici və tamaşaçıdır, o, prosesləri sadəcə seyr etməklə məşğuldur. Demokratiya nəzəriyyəçiləri yazır və deyirdilər ki, siyasətlə məşğul olun, əks təqdirdə siyasət sizinlə məşğul olacaq. İndi siyasətlə məşğul olmayan insanlar səhv olaraq belə güman edirlər ki, siyasətin təsirindən kənardadırlar. Amma belədirmi? Təbii ki, yox. Siyasət bütün hallarda insanların həyatına sirayət edir və istifadə olunmayan, qorunmayan azadlıq tədricən itirilir. Bu azadlıqların hansı çətinliklə qazanıldığını yada salanda isə təəssüflənməkdən başqa çarə qalmır

Källa: http://www.azadliq.org/Article/2008/04/10/20080410140755647.html

Lyssna på radioprogrammet: http://realaudio.rferl.org/mp3/ch15/2008/04/10/20080410-150000-AZ-program.mp3

qınamaq  förebrå, skylla, klandra, skälla ut
təzahür etdirilmir uppenbaras inte, uppdagas ej, visar sig ej, blir inte synligt
seçki ərəfəsində inför valet, på tröskeln till valet
andırmaq vittna om. tyda på, påminna om
hakimiyyət styre, regim, auktoritet, makten, regeringen
duyulmaq kännas, bli medveten, märkas
Üstəlik förutom, utöver, dessutom, tillråga på detta
cəmiyyət befolkningen, folket, samhället