Om att fokusera

Livet är begränsat, vår tid är begränsad. Man kan inte hinna med allt. För ett år sedan hade jag en lista på språk som jag översatte från. Persiska, dari, tadzjikiska, azerbajdzjanska, turkiska, uzbekiska, arabiska, franska, engelska, sydkurdiska. Det var en diger lista och det låter som skryt antar jag och är väl kanske delvis det också.

Majoriteten av mina beställningar har gällt översättning från arabiska, tätt följt av persiska. Men några språk har jag känt att jag får låta falla bort. Uzbekiska och turkiska har jag lagt ned men azeriska behåller jag för där vet jag att jag är en auktoritet när det gäller skriftlig översättning! (skryt…). Arabiska är dock ett så stort språk att det håller på att ta all min tid i anspråk. Jag har lärt mig m y c k e t arabiska det senaste året, ändå känns det som om det är en bra bit tills jag nått dit jag siktar. Suck!  Det tar längre tid än jag trodde.

För ett par veckor översatte jag ett 10 sidor långt juridiskt värstingdokument från azerbajdzjanska som faktiskt gjorde mig lite försagd när jag först fick se det men det gick bra när jag väl kommit in i det. Kom igen, skicka lite azeriska nu då! Textat, eller åtminstone med latinska bokstäver eller textad persoarabisk skrift (sällsynt). Annars önskar jag mig långa textade arabiska och persiska dokument, gärna skönlitterära texter. . .

Jag var tvungen att passa på ett tadzjikiskt dokument eftersom det var för mycket kyrillisk handstil i det. Textad tadzjikiska är en barnlek men kyrillisk handstil…. hjälp. . Måste begränsa mig. Studerar gärna alla dessa språk parallellt men marknaden kallar på arabiska. Som tur är gillar jag arabiska.

Sätt upp ett mål… Lära mig 1000 nya ord närmaste månaden, nej 3-4 månader behöver jag, jag har ju jobbet… men jobbet lär man sig också på. Nej det är inte ord man ska lära sig, det är u t t r y c k! Lär dig uttryck, idiom, ordspråk, talesätt. De är lättare att haka fast i minnet och de innehåller i sig själva lite ledtrådar till hur orden kan användas.

Och sedan när vi dött ruttnar våra hjärnor och all kunskap vi samlat i dem går förlorad. Deppitt.. . Det gäller att samla till de eviga hyddorna. Idag ska jag memorera bibelverser. På arabiska.

Om de arabiska dialekterna

Äntlingen har jag fått lite ordning på min blogg. Något hade hänt med användargränssnittet och jag fick ingen ordning på det. Men nu är det åtgärdat! Jag har faktiskt varit sugen på att skriva alltsom oftast men problemet med bloggen och mitt överfyllda schema har satt käppar i hjulet för detta. De senaste 8-10 månaderna har jag studerat arabiska ganska intensivt och gör så fortfarande. Arabiska är ett enormt språk och egentligen inte ett utan flera, med ett gemensamt skriftspråk och 5-6 olika talspråk med ett oöverskådligt antal dialekter.

Det klassiska sättet att beskriva arabiska är att dela in det i standardarabiska som är det gemensamma skriftspråket och som egentligen inte talas; snarare läses upp och, dialekterna.  Det är förvisso vanligt att närma sig standardarabiska utifrån ens dialekt efter förmåga och ju mer ”officiellt/formellt” sammanhanget är, men det är y t t e r s t svårt  att föra ett samtal på standardarabiska utan att avvika till någon av dialekterna, helt enkelt för att det inte känns naturligt att tala på standardarabiska.

Dialekterna har utvecklats i mötet mellan den arabiska som talades av de arabiska erövrarna och de språk som talades av ursprungsbefolkningarna i de underkuvade områdena, och i vissa områden, speciellt det område som den närbesläktade arameiskan talades, har en gradvis påverkan av arameiskan skett tills språket alltmer liknat arabiska, och till slut kommit att bli arabiska, även om arameiskan fortfarande präglar den arabiska som talas där.

Nja ovanstående är en teori snarare än fakta, men jämför situationen bland romanska språk. Vulgärlatinet utvecklades i det romerska riket till olika dialekter, som idag kommit att betraktas som språk. ”Ett språk är en dialekt med flotta och armé”  fick jag lära mig på universitetet och det är ett sånt där citat som alla som läser språkvetenskap får lära sig. Det betyder att det är ganska godtyckligt vad som kallas språk och vad som kallas dialekt. En definition på språk är att om två olika språk/dialekter är inbördes förståbara ”mutually intelligible” så är det ett språk. Den andra är den där med ”flotta och armé”, som har att göra med de institutioner; som skriftspråk, akademi, och en myndig regering som kan hävda att ”detta är ett språk och inte en dialekt!, eller helt enkelt vad som av hävd ansetts vara ett språk. Så är svenska och norska två olika språk trots att norrmän och svenskar förstår varandra, medan marockanska och yemenitiska är två olika dialekter fastän de behöver tolk sinsemellan. MEN, det ska sägas att globaliseringen, egyptiska filmindustrin och satellitkanalerna fört även de senare samman så att de kan anpassa sitt talspråk till varandra så att de förstår varandra.

D i a l e k t k o n t i n u u m är ett annat sånt där fint ord man får lära sig när man läser lingvistik. Det betyder att dialekter gradvis förändras med geografiska avstånd och hinder (berg, skogar, öknar etc.)  så att ett språk gradvis övergår i ett annat. Så talade man för c:a 200 år sedan på gränsen mellan Sverige och Norge s a m m a språk på båda sidor gränsen. Det som gjorde att det blev två olika språk var Gustav Vasas respektive dito danska version som användes i Norge, och så småningom läskunnigheten som gjorde att talspråket spaltades upp mellan de som lärde sig svenska respektive danska/bokmål. Samma situation gäller arabvärlden fast där skiljer sig inte skriftspråket. Talspråket i huvudstaden har emellertid viss påverkan på befolkningen i mindre städer och på landsbygden . Den har ofta högre prestige än de mer lantliga dialekterna. Därför talar i Egypten t.ex många kairodialekt i städer där man traditionellt talar en annan dialekt. I Libanon sprids beirutdialekten, ja till och med utanför Libanon, i Syrien och Palestina där man talar samma språk med dialektala skillnader.

Jag föredrar alltså att tala om de arabiska talspråken. Det som talas i Marocko och västra Algeriet kan vi kalla västmaghrebiska. Sedan har vi östmaghrebiska som talas i Tunisien och västra Libyen. Egyptiska i Egypten och Sudan. Levantinska i Syrien, Libanon och Palestina (d.v.s Israel, Jordanien och de omstridda områdena), Mesopotanska i Östra Syrien och Irak, och Nordgulfiska i norra delen av arabiska halvön, Yemenitiska i södra delen, inklusive Yemen och Oman. Jag ska erkänna att jag inte har stenkoll på de två sist nämnda. Dessa skiljer sig åt ungefär som de romanska språken skiljer sig från varandra. Franska, ”spanska”, italienska, portugisiska, rumänska, rätoromanska, osv. Dessa språk går dessutom att dela in i dialekter och det gör de arabiska talspråken också.

MYCKET av vad som står i böcker om arabiska gäller den situation som rådde innan uppfinningarna radion, cinematografen, satellitkanalen och internet kom in på scenen, och måste omprövas. Till exempel så brukar det stå i böckerna att standardarabiska förstås av de välutbildade. Det gällde förr. Nu förstår vem som helst standardarabiska, även analfabeter och barn (som tittar på barnprogram varje dag på standardarabiska), p.g.a ovannämnda uppfinningar. Internet har förresten gett dialekterna ett vitamintillskott. Så finns t. ex. på Wikipedia hundratals artiklar publicerade på egyptiska.