Sheevan Foumani var en av de mest fascinerande poeterna i det moderna Iran enligt min åsikt. Inte för att jag vet så mycket om personen men hans poesi är sannerligen remarkabel. Sheevan (han gick bort för några år sedan) diktade på persiska och gav ut en del diktsamlingar som publicerades. Men mest känd är han för sina dikter på dialekten/minoritetsspråket gilaki. Det sägs att varje hem i Gilan – en provins vid Kaspiska havet i norra Iran – har några kassetter med hans diktning – man skriver normalt inte på gilaki.

Själv fick jag en CD med nästan alla hans gilakiska dikter ”Gile-Oukhan”. Sheevan läser själv sina dikter med förtrollande inlevelse. Hans poesi innehåller dikter av alla de slag. De mest populära tycks dock vara hans manzumeha, berättelser på rimm. Här kan nämnas Geisha Damarde, Gab-dekafte-bazar, Gab och Aghadar, som är helt unika i sitt slag. Sheevan läser dikterna med gilakisk bakgrundsmusik och med sådan inlevelse att man blir aldeles hänryckt!
Aghadar är en berättelse på dikt som handlar om en ”gilemerd”, en gilakisk man, Kas-Agha, som tröttnar på sin by och ger sig ut för att söka lyckan. Det är vår och sjuder av liv i naturen och han får syn på ett ståtligt träd. Wow, tänker han det där trädet kan man göra hundra stycken spatserkäppar av. Han knyter en röd tygbit om en gren på trädet för att ”inmuta” det, sedan går han hem. Så kommer där en mulla förbi och ser tygbiten. Aha, det är ett heligt träd tänker han, eftersom man knyter tygbitar om heliga träd samtidigt som man ber en bön om något man önskar sig. (Det kallas ”dakheel” på persiska) Så går mullan runt och predikar om trädet för alla. Men Kas-Agha kommer tillbaka och börjar såga ned trädet. Och tror du inte mullan kommer förbi samtidigt och ser detta. Han blir jättearg och säger åt Kas-Agha att sluta. Sedan går han in i byn och samlar folket som kastar sig över Kas-Agha och hackar honom i småbitar. En både gripande och komisk berättelse, delvis p g a det sätt Sheevan berättar den på. Rekommenderas!
Geisha-damarde (Gil: Den drunknade bruden) är kanske min favorit. Den handlar om en brudgum som blir galen för att hans brud trillar ned från en bro och drunknar i en ström flod på väg hem från bröllopet. Han bara står vid floden och väntar på att hon ska komma tillbaka. Rekommenderas även den! Visste du förresten att det finns en flod och en bro med detta namn? Rudkhaneye Geisha Damarde, Pol-e Geisha Damarde och legenden bakom detta namn är det som har inspirerat Sheevan att komponera denna dikt.
Gab – Kon -handlar om en ”gilemerd” som ska registrera sitt namn vid en statlig iransk myndighet. Hans gilakiska namn godkänns inte av myndigheterna så de föreslår att han ska få heta ”Gav” vilket betyder ko (eller tjur, ordet säger inget om kreaturets kön), men han lyckas förhandla sig till namnet ”Kalv” istället. Hemma får han en utskällning av frugan eftesom kalven ju ändå blir en ko när den vuxit upp. (Tja, den är ju rolig ialla fall)
Jag sa till någon att gilaki kan vara värt att lära sig bara för Sheevans poesis skull. Jag står fast vid det. Dessutom är gilaki den absolut coolaste dialekten/minoritetsspråket i Iran. Jag lärde mig en hel del gilaki för ett par år sedan när jag kom över några gilakiska grammatikböcker och noveller samt evangelierna på gilaki. (www.shalizar.net)
Flera av Sheevans dikter har kommenterats och analyserats i den gilakiska tidskriften Gilava. En del av hans dikter finns på MP3 på den här sidan: http://www.waresh.net/music/
Också till sist – det finns en webbsida tillägnad Sheevan Foumani, med hans dikter - en del av dem på gilaki med persisk översättning. Adressen är: www.sheevan.com

/Linus Olsson
PS:Jag lyckades faktiskt hitta en persisk version av Aghadar på webben. Den hade tagits bort. Censurerad? Tja inlägget på bloggen hade 45(!) kommentarer. Som tur är vet jag hur man fixar fram även det som censurerats bort från webben. Du vet väl att ingenting försvinner. ALLT finns kvar, lagrat på backup-servrar…
Den persiska versionen är inte riktigt likadan som den gilakiska men poängen är densamma. För dig som kan persiska – håll tillgodo:
”Aghadar” på persiska آقادار به زبان فارسی
آقا دار … یکی بود و یکی نبود.کاس آقا از روستای خود راه افتاد تا بره شهر.فاصله روستا تا شهر چندکیلومتری بود.که باید پیاده طی می کرد.در بین راه ازچند تپه وچند رود و رودخانه باید می گذشت.از دومین تپه که سرازیر شد.چشمش به درخت خشکیده اناری افتاد. با خودش فکر کرد عجب چوبی دارد این درخت ،به درد ساختن عصا میخورد. اما الان که نمی توانم با خود ببرم. پس تکه ای از شال سبز خود را پاره کرد و به آن بست. تا نشانی باشد برای برگشت و آنکه رد درخت را گم نکند در راه برگشت و سپس به راه خود ادامه داد.ساعتی گذشت .ملای ده به همان درخت رسید و ناگهان چشمش به آن پارچه سبز افتاد. آه و فغان کرد که ای وای بر ما ، درخت نذر کرده در نزدیک ما وجوددارد و مانمی دانستیم، ای وای بر ما !!!به سرعت خود رابه ده رساند .که ای مردم بیاید . آقا دار (درخت)به شما هر آنچه بخواهید خواهد داد . تا حالا کراماتی کرده و گرنه سبزی بر آن نمی بستند!! و… مردم گروه گروه راه افتادند . گروه گروه …..همه حاجت داشتند.شفا میخواستند و نذر داشتند . شمع روشن می کردند و پارچه می بستند. و ملا بود که بازار گرمی می کرد. و باوری که عمیق میشد به همین سادگی !مدتی نگذشت که درخت خشکیده شد . عزیز همه ….. مورد احترام و اکرام. روزی نبود که عده ای به این امامزاده نروند و حاجت نگیرند.چه پول هایی که پای درخت ریخته می شد و چه گریه ها و التماسهاو بر طبل ناتوانی خویشتن کوبیدنها !! چند ماه بعد کاس آقا از همه جا بیخبر عزم برگشتن کرد و در بازگشت به فکر درخت نشان کرده اش بود.هنگامی که به آن رسید ، تعجب کرد . چون درخت خشکیده بود و فکر کرد دیگران هم حتما مثل او تصمیم به قطع درخت گرفته اند . ولی این حق او بود. با داسی که باخود به همراه داشت شروع به بریدن درخت کرد . ملا از دور او را دید .فریادی برآورد که آهای مردم ، چه نشسته اید ! کاس آقا کافر شده است . او به درخت حاجات و شال سبز ما تبر میزند و میشکند.!! مردم همه با سلاحی به سمت کاس آقا رفتند.خونش حلال بود . به امامزاده……….!!!
آری خون کاس آقا پای همان درخت ریخت. و همان جا او را دفن کردند. مردم گروه گروه به زیارت میروند. گروه گروه و پارچه سبز نشانه کاس آقا هنوز مانده است.امامزاده حاجت روا می کند. و دیده ها یی که جای عقل را گرفته اند. و تاریخ هنوز خود را آبستن حوادثی اینچنین میبیند. و شاید امامزاده ایی راستین که در حقیقت تاریخ نظاره گر ما هستن و بر بشریت اندوهناک میشوند.( با سپاس از کسی که هنوز پا بر جا مانده است و فومنی عزیز ما.
Källa: http://web.archive.org/web/20070820101051/http://www.safaeeye.blogfa.com